Kännetecknande för Camilla Caster är att hon i sitt konstnärskap intresserar sig för det som skaver. Det kan vara världsomspännande fenomen, skeenden i våra offentliga rum eller vardagens göranden som hon kommenterar med skulptur och installation innehållande objekt i ugnsgjutet och/eller blåst glas.
Hon utgår oftast från egna erfarenheter och upplevelser men genom att använda sig av material och referenser till en vardag vi alla delar skapar hon förutsättningar för betraktarens igenkänning och delaktighet.
Men frågan är hur detta arbetssätt fungerar just nu när det känns som om världen är fylld av skav? Är det dags att göra en helomvändning?
