Erika Stöckel - Sjungaregården
17
/6
- 13
/8

Erika Stöckel

Blå keramik som är sönderslagen mot trären bakgrund på träyta.

Saving the Savage

De svulliga formerna kommer från kroppen – magen, insidan, utsidan. Det är stengodslera som bränns och glaseras. Vissa former fastnar jag vid – de görs om, igen och igen och igen. Andra når inte ens ugnen. De blöts ner direkt för att glömma att de överhuvudtaget varit tankar som mina händer tänkt. Men skulpturerna har också en egen vilja.

Och de spricker.

Jag hade en vän på besök i ateljén. Hon tittade på en skulptur som stod på bordet mellan oss och rörde sitt finger över en spricka. Jag visste att den skulle spricka innan jag satte in den i ugnen men brände den ändå. Vart spricker du, frågade hon mig. Vart spricker jag?

Jag har varit ganska arg, länge. På allt möjligt – en ilska över historien, en maktlöshet över resultatet och en uppgivenhet över hur det fortsätter på samma sätt in i framtiden. Den känslan framträder i skulpturen. Jag slänger den i golvet eller slår den med en hammare. Bränner den och trycker träpinnar i den.

Jag läser om Mai. Han var den första mannen från Stillahavsöarna som britterna lyckades ta med till Europa på 1700-talet. De hade försökt förut men ingen hade överlevt. Mai var exotisk, främmande, spännande. I britternas ögon. Han presenterades stolt upp som en jämlik när det passade men lika ofta som den exotiska Vilden. En tillskriven titel, ingen självständig rebell. Bevarad likt alla andra objekt som hittades på dessa resor. Som en skatt från fjärran, som upptäcktes först när britterna såg honom. Sparad, förvarad och konserverad.

Mina skulpturer är kroppen, både min och deras egen. Vildar eller Rebeller. De har en egen vilja, men det har jag också. När skulpturen spricker, spricker jag. När jag spricker, spricker skulpturen.

Konstnären

Leran är fundamentet i Erika Stöckels arbete. Skulpturer i keramik som påminner om kroppen –

veck, valkar och öppningar. Det är ett pågående letande efter en form där nya skulpturer tillkommer en efter en. Varje skulptur blir en egen individ och tillsammans bildar de en familj. Objekt blir till subjekt och nya medlemmar får familjen att växa.

Stöckels konstnärskap återkommer ständigt till frågan om den yttre blicken – hur ser vi på oss själva genom andras ögon? Det är ett grävande i maktstrukturer, exotifiering och kolonialism och hur detta sätter sig i kroppen och bärs vidare i generationer.

Det är en lek med rollen om vi och dom och hur den ständigt skiftar mellan skulpturen och betraktaren.

Erika Stöckel (f. 1989 Kiruna), bosatt och verksam i Oslo. Har en kandidatexamen från Umeå Konsthögskola och en masterexamen från Oslo Konsthögskola. Hon har under de senaste åren haft soloutställningar på bl.a. Galleri Box, Göteborg (2022), Galleri RAM, Oslo (2021), KRAFT, Bergen (2021) samt medverkat på grupputställningar på bland annat KINDL, Berlin (2022), QB Gallery, Oslo (2022), Havremagasinet, Boden (2022), Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm (2020). 

Utställning

Period:

17/6
- 13/8

Utställare:

Erika Stöckel

Liknande:

Monica L Edmondson

Sjungareslöjd 2024

Lisalove Bäckman

Sjungarefolk 2024

Rulla till toppen